Angående klyschor och ideal.
För någon vecka sedan satt jag på en uteservering med en mycket kär och god vän. Vi hade beställt två öl och nu satt vi ute i sommarnatten omsvepta av filtar, hon rökandes en cigarett som hon med sin charm lyckats tigga till sig. När vi satt där pratade vi om vad som händer just nu i våra liv och vad vi strävar efter, samt vad som händer runt omkring oss.
Eftersom det är ett ämne som tar upp en stor del av mina tankar just nu kom vi in på utseende och ideal. Som vanligt i dessa diskussioner tog jag upp reklam och om hur jag försöker komma ihåg att de otroligt läckra tjejer man ser i tidningarna idag oftast är väldigt retuscherade. Sen kom de senaste Stadium-reklamerna på tal och jag utbrast hur lättad jag var över att se normala tjejer bära sommarens badkläder. Vältränade, välmående tjejer med en wakeboard under ena armen och en stor portion självförtroende under den andra. Min vän och jag frågade oss själva när vi senast sett en normalviktig tjej eller kvinna i det offentliga rummet?
Och just där och just då gick det upp för mig hur sjukt idealet har kommit att bli.
Löpsedlarna lockar hela tiden med löften om viktnedgång, om hur man får snyggaste solbrännan och om hur man får huden att se ung ut så länge som bara är möjligt. I de hetaste tidningarna får vi ta del av kändisarnas extravaganta liv och om var man får tag i de senaste kläderna och produkterna som man ju måste ha! Överallt får vi veta att man ska vara perfekt för att duga. Minst. Och när vi inte uppnår perfektion mår vi dåligt och skäms över vår otillräcklighet och kanske hoppar vi på ännu en diet som inte fungerar.
Min vän och jag kom överrens om att vi hädanefter ska försöka sträva efter att i första hand må bra och ta hand om oss själva. Vi tränar för att se bättre ut på insidan, vi tänker äta vad vi känner för och framför allt ska vi sluta titta på andras utseende med avundsjuka. Vi är bra som vi är och sålänge vi tror på oss själva spelar resten mindre roll.
Det jag nu undrar över är när folk ska stanna upp och inse att klyschan "ingen är perfekt" faktiskt inte bara är en klyscha.
Eftersom det är ett ämne som tar upp en stor del av mina tankar just nu kom vi in på utseende och ideal. Som vanligt i dessa diskussioner tog jag upp reklam och om hur jag försöker komma ihåg att de otroligt läckra tjejer man ser i tidningarna idag oftast är väldigt retuscherade. Sen kom de senaste Stadium-reklamerna på tal och jag utbrast hur lättad jag var över att se normala tjejer bära sommarens badkläder. Vältränade, välmående tjejer med en wakeboard under ena armen och en stor portion självförtroende under den andra. Min vän och jag frågade oss själva när vi senast sett en normalviktig tjej eller kvinna i det offentliga rummet?
Och just där och just då gick det upp för mig hur sjukt idealet har kommit att bli.
Löpsedlarna lockar hela tiden med löften om viktnedgång, om hur man får snyggaste solbrännan och om hur man får huden att se ung ut så länge som bara är möjligt. I de hetaste tidningarna får vi ta del av kändisarnas extravaganta liv och om var man får tag i de senaste kläderna och produkterna som man ju måste ha! Överallt får vi veta att man ska vara perfekt för att duga. Minst. Och när vi inte uppnår perfektion mår vi dåligt och skäms över vår otillräcklighet och kanske hoppar vi på ännu en diet som inte fungerar.
Min vän och jag kom överrens om att vi hädanefter ska försöka sträva efter att i första hand må bra och ta hand om oss själva. Vi tränar för att se bättre ut på insidan, vi tänker äta vad vi känner för och framför allt ska vi sluta titta på andras utseende med avundsjuka. Vi är bra som vi är och sålänge vi tror på oss själva spelar resten mindre roll.
Det jag nu undrar över är när folk ska stanna upp och inse att klyschan "ingen är perfekt" faktiskt inte bara är en klyscha.
När förnyelse hyllas finns inte tid för nostalgi.
För en vecka sedan blev studenten tagen med besked! Alla grät när magistern tog farväl och alla skrattade när vi dansade oss svettiga på flaket. Hoppfulla var vi när vi träffades efter våra mottagningar för en sista kväll tillsammans och sen var det hela bara slut. Abrupt, absurt och framför allt sant... även fastän allting kändes mest som en dröm.
Och nu börjar den jobbiga biten. Den om att försöka hålla fast i dem man faktiskt gillar och tycker om att umgås med. Nu börjar det ringas, mailas, sms:as om olika tillfällen att ta i akt och träffas. Nu börjar tiden då de allra flesta faller bort ur varandras liv och trots alla försök att hålla ihop, är dessa ändå bara fåfänga, eftersom vi alla växer åt olika håll. Innerligt hoppas jag ändå att jag lyckats bita mig fast i vissa, för jag vet ärligt talat inte vad jag vore utan dem?
Kanske korsas våra vägar under resorna många och kanske finner vi varandra igen. Vem vet var vi alla är om tio år?
Förhoppningsvis på en återträff någonstans...
Och nu börjar den jobbiga biten. Den om att försöka hålla fast i dem man faktiskt gillar och tycker om att umgås med. Nu börjar det ringas, mailas, sms:as om olika tillfällen att ta i akt och träffas. Nu börjar tiden då de allra flesta faller bort ur varandras liv och trots alla försök att hålla ihop, är dessa ändå bara fåfänga, eftersom vi alla växer åt olika håll. Innerligt hoppas jag ändå att jag lyckats bita mig fast i vissa, för jag vet ärligt talat inte vad jag vore utan dem?
Kanske korsas våra vägar under resorna många och kanske finner vi varandra igen. Vem vet var vi alla är om tio år?
Förhoppningsvis på en återträff någonstans...
Valet, kvalet och romantikern i mig.
För någon månad sen kom jag att tänka på det här med kärlek och huruvida det hänger ihop med lycka och dylikt. Kan man vara på riktigt kär och samtidigt vara lycklig? Kan man vara på riktigt kär och samtidigt känna trygghet?
Min ringa ålder får mig att snubbla på mig själv i denna fråga, för vad vet jag när allt kommer omkring? Men det jag ändå kunde komma fram till var att man måste välja och på så vis även välja bort. Som det är nu ser jag endast tre konkreta alternativ angående kärlek och partners.
1. Jag är otroligt kär i någon, sådär så att det verkligen spritter i benen! Samtidigt blir jag så otroligt ledsen och besviken hela tiden, eftersom jag aldrig känner mig trygg i en sådan relation.
2. Jag är inte kär, men den jag är med är någon som jag älskar och som är min bästa vän. Trygghet är det som kommer högst upp på listan, tätt följt av förutsägbarhet. Jag tröttnar fort.
3. Jag har inget förhållande och mår bra med mig själv, men saknar närhet så mycket att jag ligger med folk jag kanske egentligen inte borde ligga med...
Jag inser att alternativ 1 och 2 hör samman av den anledningen att när jag väl är kär så får jag förhoppningar och på så sätt blir jag lättare besviken och ledsen och arg. Alternativ 2 överraskar mer, eftersom förhoppningsfronten knappast finns där.
Självklart förstår jag att det här inte är de enda alternativen, men det är hittintills de jag fått uppleva och det är dessa jag har att utgå ifrån. Så jag måste alltså välja. Ska jag orka slitas från olika håll bara för att få vara lycklig i korta ögonblick och olycklig i längre, eller ska jag nöja mig med trygghet och vara åtminstone... ja, trygg?
Som den hopplösa romantikern jag är så vill jag ju tro att kärleken övervinner (nästan) allt - för det har ändå min senaste erfarenhet påvisat <3 .
Min ringa ålder får mig att snubbla på mig själv i denna fråga, för vad vet jag när allt kommer omkring? Men det jag ändå kunde komma fram till var att man måste välja och på så vis även välja bort. Som det är nu ser jag endast tre konkreta alternativ angående kärlek och partners.
1. Jag är otroligt kär i någon, sådär så att det verkligen spritter i benen! Samtidigt blir jag så otroligt ledsen och besviken hela tiden, eftersom jag aldrig känner mig trygg i en sådan relation.
2. Jag är inte kär, men den jag är med är någon som jag älskar och som är min bästa vän. Trygghet är det som kommer högst upp på listan, tätt följt av förutsägbarhet. Jag tröttnar fort.
3. Jag har inget förhållande och mår bra med mig själv, men saknar närhet så mycket att jag ligger med folk jag kanske egentligen inte borde ligga med...
Jag inser att alternativ 1 och 2 hör samman av den anledningen att när jag väl är kär så får jag förhoppningar och på så sätt blir jag lättare besviken och ledsen och arg. Alternativ 2 överraskar mer, eftersom förhoppningsfronten knappast finns där.
Självklart förstår jag att det här inte är de enda alternativen, men det är hittintills de jag fått uppleva och det är dessa jag har att utgå ifrån. Så jag måste alltså välja. Ska jag orka slitas från olika håll bara för att få vara lycklig i korta ögonblick och olycklig i längre, eller ska jag nöja mig med trygghet och vara åtminstone... ja, trygg?
Som den hopplösa romantikern jag är så vill jag ju tro att kärleken övervinner (nästan) allt - för det har ändå min senaste erfarenhet påvisat <3 .
Insikten om snyggheten.
När jag var liten hade jag spikrakt, råttfärgat hår, glasögon och en stor glugg mellan mina framtänder. Således inget vackert barn... men ju äldre jag har blivit, desto snyggare har man ansett mig vara. Det kanske är en självgod sak att tänka, men det är sant. Dock säger jag ju inte att jag är snygg, bara snyggare än när jag var barn.
Nu när vi hade skolavslutning hade jag på mig en ärtig klänning och ett par söta skor. Med bara ben gick med glad musik i mina lurar. I början kunde jag ana uppskattande blickar och mitt ego växte och växte, tills en gubbe började titta på mig. Vi sitter mitt emot varandra på tunnelbanan och hans blick lämnar mig inte. Ett konstigt leende spred sig över hans läppar och jag försökte med all min kraft att inte ens råka titta på honom.
Jag började tänka mer och mer på dessa konventionellt snygga tjejer och på vad de måste få utstå varje dag. Efter några minuters tänkande kom en mycket bra känsla över mig och jag insåg att jag inte längre vill vara en sådan som alla tittar efter på stan.
Nu när vi hade skolavslutning hade jag på mig en ärtig klänning och ett par söta skor. Med bara ben gick med glad musik i mina lurar. I början kunde jag ana uppskattande blickar och mitt ego växte och växte, tills en gubbe började titta på mig. Vi sitter mitt emot varandra på tunnelbanan och hans blick lämnar mig inte. Ett konstigt leende spred sig över hans läppar och jag försökte med all min kraft att inte ens råka titta på honom.
Jag började tänka mer och mer på dessa konventionellt snygga tjejer och på vad de måste få utstå varje dag. Efter några minuters tänkande kom en mycket bra känsla över mig och jag insåg att jag inte längre vill vara en sådan som alla tittar efter på stan.
Ett underligt avsked och en naiv persons längtan.
Det går så fort. Det går så in i norden fort. Alldeles för fort och när jag känner hur tåget lägger i ännu en växel börjar jag hålla andan, för jag kan inte tro att det är sant! Hur kunde detta oundvikliga avslut komma ikapp oss så snabbt? Och vad är det meningen att man ska känna när livet vänder i en sådan snäv kurva?
Om två dagar springer vi ut, kära vänner och klasskamrater. Om två dagar slutar ungdomslivet på riktigt och om två dagar måste vi börja se oss om en gång till inför varje beslut vi måste ta.
Jag vet inte vad jag känner inför allting, för jag är inte riktigt säker på vad detta avslut innebär eller vad livet har att erbjuda ens en gång... men det jag vet är detta: från och med nu ska jag försöka sluta oroa mig så mycket för min framtid. Även fastän jag känner mig så vilsen att jag inte kan se någonting annat än min egen osäkerhet, så ska jag ändå försöka att hålla mig lugn - för jag tror verkligen på att goda saker händer goda människor.
Hålla ut, hålla utkik och hålla i mig, för nu bär det av!
Om två dagar springer vi ut, kära vänner och klasskamrater. Om två dagar slutar ungdomslivet på riktigt och om två dagar måste vi börja se oss om en gång till inför varje beslut vi måste ta.
Jag vet inte vad jag känner inför allting, för jag är inte riktigt säker på vad detta avslut innebär eller vad livet har att erbjuda ens en gång... men det jag vet är detta: från och med nu ska jag försöka sluta oroa mig så mycket för min framtid. Även fastän jag känner mig så vilsen att jag inte kan se någonting annat än min egen osäkerhet, så ska jag ändå försöka att hålla mig lugn - för jag tror verkligen på att goda saker händer goda människor.
Hålla ut, hålla utkik och hålla i mig, för nu bär det av!
En egendomlig, och lite hemlig, gemenskap.
Jag har tillbringat en förmiddag av denna helg med min partners släkt.
Innan vi for dit var jag nästan fånigt nervös och när vi kom dit var jag nästan olidligt nervös och efter en stund bland alla dessa okända ansikten trängde sig paniken på och jag stod och log mitt skolfotoleende emedan folk pratade på om ditten och datten.
Inom kort hade jag dock lyckats lokalisera en person som heller inte sade särskilt mycket och som gärna höll sig lite i bakgrunden. Lite tveksamt närmade jag mig. Min öppningsfras gick ut på att berätta för denne hur otroligt läskigt jag tycker det är med sådana tillställningar och att jag kände mig så konstig att jag knappt vågade öppna munnen. Tillbaka fick jag kanske världens största leende och till min lättnad även medhåll.
När det blev dags för mig att gå pratade vi om hur jobbigt det är att säga hej då till människor som man precis träffat, men som ändå ska räknas som närmre än ytligt bekanta. Denna fantastiskt egendomliga person sa bara "jag brukar smyga ut" och med vetskapen om att det finns fler ufon på denna planet gjorde jag det.
Torde det då finnas en "awkward" person i varje släkt?
Och borde jag därför kanske sluta oroa mig för sådana tillställningar i fortsättningen?
För på varje fest borde det ju då åtminstone finnas någon som motsvarar mig!
... med undantag för de gånger jag träffar min egen släkt, förstås...
Innan vi for dit var jag nästan fånigt nervös och när vi kom dit var jag nästan olidligt nervös och efter en stund bland alla dessa okända ansikten trängde sig paniken på och jag stod och log mitt skolfotoleende emedan folk pratade på om ditten och datten.
Inom kort hade jag dock lyckats lokalisera en person som heller inte sade särskilt mycket och som gärna höll sig lite i bakgrunden. Lite tveksamt närmade jag mig. Min öppningsfras gick ut på att berätta för denne hur otroligt läskigt jag tycker det är med sådana tillställningar och att jag kände mig så konstig att jag knappt vågade öppna munnen. Tillbaka fick jag kanske världens största leende och till min lättnad även medhåll.
När det blev dags för mig att gå pratade vi om hur jobbigt det är att säga hej då till människor som man precis träffat, men som ändå ska räknas som närmre än ytligt bekanta. Denna fantastiskt egendomliga person sa bara "jag brukar smyga ut" och med vetskapen om att det finns fler ufon på denna planet gjorde jag det.
Torde det då finnas en "awkward" person i varje släkt?
Och borde jag därför kanske sluta oroa mig för sådana tillställningar i fortsättningen?
För på varje fest borde det ju då åtminstone finnas någon som motsvarar mig!
... med undantag för de gånger jag träffar min egen släkt, förstås...
