canundrum

För en vecka sedan blev studenten tagen med besked! Alla grät när magistern tog farväl och alla skrattade när vi dansade oss svettiga på flaket. Hoppfulla var vi när vi träffades efter våra mottagningar för en sista kväll tillsammans och sen var det hela bara slut. Abrupt, absurt och framför allt sant... även fastän allting kändes mest som en dröm.

Och nu börjar den jobbiga biten. Den om att försöka hålla fast i dem man faktiskt gillar och tycker om att umgås med. Nu börjar det ringas, mailas, sms:as om olika tillfällen att ta i akt och träffas. Nu börjar tiden då de allra flesta faller bort ur varandras liv och trots alla försök att hålla ihop, är dessa ändå bara fåfänga, eftersom vi alla växer åt olika håll. Innerligt hoppas jag ändå att jag lyckats bita mig fast i vissa, för jag vet ärligt talat inte vad jag vore utan dem?

Kanske korsas våra vägar under resorna många och kanske finner vi varandra igen. Vem vet var vi alla är om tio år?
Förhoppningsvis på en återträff någonstans...