En egendomlig, och lite hemlig, gemenskap.
Jag har tillbringat en förmiddag av denna helg med min partners släkt.
Innan vi for dit var jag nästan fånigt nervös och när vi kom dit var jag nästan olidligt nervös och efter en stund bland alla dessa okända ansikten trängde sig paniken på och jag stod och log mitt skolfotoleende emedan folk pratade på om ditten och datten.
Inom kort hade jag dock lyckats lokalisera en person som heller inte sade särskilt mycket och som gärna höll sig lite i bakgrunden. Lite tveksamt närmade jag mig. Min öppningsfras gick ut på att berätta för denne hur otroligt läskigt jag tycker det är med sådana tillställningar och att jag kände mig så konstig att jag knappt vågade öppna munnen. Tillbaka fick jag kanske världens största leende och till min lättnad även medhåll.
När det blev dags för mig att gå pratade vi om hur jobbigt det är att säga hej då till människor som man precis träffat, men som ändå ska räknas som närmre än ytligt bekanta. Denna fantastiskt egendomliga person sa bara "jag brukar smyga ut" och med vetskapen om att det finns fler ufon på denna planet gjorde jag det.
Torde det då finnas en "awkward" person i varje släkt?
Och borde jag därför kanske sluta oroa mig för sådana tillställningar i fortsättningen?
För på varje fest borde det ju då åtminstone finnas någon som motsvarar mig!
... med undantag för de gånger jag träffar min egen släkt, förstås...
Innan vi for dit var jag nästan fånigt nervös och när vi kom dit var jag nästan olidligt nervös och efter en stund bland alla dessa okända ansikten trängde sig paniken på och jag stod och log mitt skolfotoleende emedan folk pratade på om ditten och datten.
Inom kort hade jag dock lyckats lokalisera en person som heller inte sade särskilt mycket och som gärna höll sig lite i bakgrunden. Lite tveksamt närmade jag mig. Min öppningsfras gick ut på att berätta för denne hur otroligt läskigt jag tycker det är med sådana tillställningar och att jag kände mig så konstig att jag knappt vågade öppna munnen. Tillbaka fick jag kanske världens största leende och till min lättnad även medhåll.
När det blev dags för mig att gå pratade vi om hur jobbigt det är att säga hej då till människor som man precis träffat, men som ändå ska räknas som närmre än ytligt bekanta. Denna fantastiskt egendomliga person sa bara "jag brukar smyga ut" och med vetskapen om att det finns fler ufon på denna planet gjorde jag det.
Torde det då finnas en "awkward" person i varje släkt?
Och borde jag därför kanske sluta oroa mig för sådana tillställningar i fortsättningen?
För på varje fest borde det ju då åtminstone finnas någon som motsvarar mig!
... med undantag för de gånger jag träffar min egen släkt, förstås...
Kommentarer
Postat av: L
Haha ufon, svarta får, retards och hemligheter finns det i varje släkt. Det kan vara rätt skönt att vara en av dem ibland. :D
Trackback
