Om tillit och självbevarelsedrift.
Jag har alltid fått höra att man ska stå upp för sig själv och sina ideal. Man ska tro på det man vill och leva efter det. Man ska alltid göra sitt bästa och om någon sviker eller trampar på en, då ska man vända på klacken och gå vidare utan denne.
Igår upptäckte jag att jag blivit sviken och en aning trampad på. Igår upptäckte jag att en lögn hade sagts i början av någonting och med ögonbindel lurades jag alltså in i något jag från början inte ville. Jag känner mig så korkad, för jag har ju märkt att lögnen funnits där... men jag ville så gärna lita, jag ville så gärna tro! För sin egen vinning ljög den här personen för mig, för att denne inte kunde acceptera min väg och respektera min sanning.
Igår stod jag upp för mig själv och mina ideal. Jag valde att tro på det jag vill och nu ska jag leva efter det. Igår gjorde jag mitt bästa för att ta mig ur en situation, en relation, en roll där jag blivit sviken och trampad på.
Nu väntar jag på svar - kommer denne att acceptera min vilja den här gången, eller är det som denne måste välja bort för att få vara med mig mer värt?
Igår ställde jag mig beredd att vända på klacken och gå vidare utan denne och det känns... inte alls bra.
Igår upptäckte jag att jag blivit sviken och en aning trampad på. Igår upptäckte jag att en lögn hade sagts i början av någonting och med ögonbindel lurades jag alltså in i något jag från början inte ville. Jag känner mig så korkad, för jag har ju märkt att lögnen funnits där... men jag ville så gärna lita, jag ville så gärna tro! För sin egen vinning ljög den här personen för mig, för att denne inte kunde acceptera min väg och respektera min sanning.
Igår stod jag upp för mig själv och mina ideal. Jag valde att tro på det jag vill och nu ska jag leva efter det. Igår gjorde jag mitt bästa för att ta mig ur en situation, en relation, en roll där jag blivit sviken och trampad på.
Nu väntar jag på svar - kommer denne att acceptera min vilja den här gången, eller är det som denne måste välja bort för att få vara med mig mer värt?
Igår ställde jag mig beredd att vända på klacken och gå vidare utan denne och det känns... inte alls bra.
Blixtstormshuvudvärksframkallande tankar.
I alla de relationer jag haft har jag på något vis låtit mig själv bli utnyttjad, såväl psykiskt som fysiskt. Jag har alltid sett till andras lycka hellre än min egen och om det har lett till att jag blivit olycklig i något avseende har det bara fått vara så - jag trodde stenhårt på min filosofi om att om man gjorde annorlunda var man självisk och skulle inte komma till himlen.
Nu är mitt liv annorlunda och jag mår bättre än för bara ett par år sedan. Jag låter mig inte utnyttjas eftersom jag snart känner igen de mönster och de beteenden som är början till det. Jag vet att ta vara på mig själv, att lita på att jag är värd att få må bra precis lika mycket som de människor jag älskar.
Nu är mitt problem istället att dessa känslor av förnedring, otillräcklighet och framför allt ångest bara kan komma helt oprovocerat. Jag kan ligga i sängen med min partner, med dessa trygga armar som omfamnar mig, dessa andetag och dessa hjärtslag tätt, tätt intill som jag fått lära känna så väl. I dessa fantastiska ögonblick av ren och skär lycka kan jag på bara någon sekund vända helt. Plötsligt är jag inget annat än en jävla hora. Tårar kan börja sippra fram utan anledning och ibland kommer även illamåendet som inte går över på en vecka.
Jag vet att jag borde prata med "någon" om dessa känslor, men samtidigt känner jag att det inte är nog med problem för att vara något att prata om. Jag känner inom mig att jag kan klara av det här själv, att det säkerligen tar längre tid är inget jag inte övervägt, men jag tror att jag har rätt. "Jag kan klara av det" var det Herkules som sa i en Disneyfilm med samma namn.
Jag tror inte att det är en tillfällighet att en blixtstorm just bröt ut i mitt huvud. Svårt att skriva vidare när tankarna slagits ut, så jag återkommer...
En sista rad innan jag slutar;
undrar vad den genomsnittliga tidsperioden är för att komma över själslig misshandel?
Nu är mitt liv annorlunda och jag mår bättre än för bara ett par år sedan. Jag låter mig inte utnyttjas eftersom jag snart känner igen de mönster och de beteenden som är början till det. Jag vet att ta vara på mig själv, att lita på att jag är värd att få må bra precis lika mycket som de människor jag älskar.
Nu är mitt problem istället att dessa känslor av förnedring, otillräcklighet och framför allt ångest bara kan komma helt oprovocerat. Jag kan ligga i sängen med min partner, med dessa trygga armar som omfamnar mig, dessa andetag och dessa hjärtslag tätt, tätt intill som jag fått lära känna så väl. I dessa fantastiska ögonblick av ren och skär lycka kan jag på bara någon sekund vända helt. Plötsligt är jag inget annat än en jävla hora. Tårar kan börja sippra fram utan anledning och ibland kommer även illamåendet som inte går över på en vecka.
Jag vet att jag borde prata med "någon" om dessa känslor, men samtidigt känner jag att det inte är nog med problem för att vara något att prata om. Jag känner inom mig att jag kan klara av det här själv, att det säkerligen tar längre tid är inget jag inte övervägt, men jag tror att jag har rätt. "Jag kan klara av det" var det Herkules som sa i en Disneyfilm med samma namn.
Jag tror inte att det är en tillfällighet att en blixtstorm just bröt ut i mitt huvud. Svårt att skriva vidare när tankarna slagits ut, så jag återkommer...
En sista rad innan jag slutar;
undrar vad den genomsnittliga tidsperioden är för att komma över själslig misshandel?
