Valet, kvalet och romantikern i mig.
För någon månad sen kom jag att tänka på det här med kärlek och huruvida det hänger ihop med lycka och dylikt. Kan man vara på riktigt kär och samtidigt vara lycklig? Kan man vara på riktigt kär och samtidigt känna trygghet?
Min ringa ålder får mig att snubbla på mig själv i denna fråga, för vad vet jag när allt kommer omkring? Men det jag ändå kunde komma fram till var att man måste välja och på så vis även välja bort. Som det är nu ser jag endast tre konkreta alternativ angående kärlek och partners.
1. Jag är otroligt kär i någon, sådär så att det verkligen spritter i benen! Samtidigt blir jag så otroligt ledsen och besviken hela tiden, eftersom jag aldrig känner mig trygg i en sådan relation.
2. Jag är inte kär, men den jag är med är någon som jag älskar och som är min bästa vän. Trygghet är det som kommer högst upp på listan, tätt följt av förutsägbarhet. Jag tröttnar fort.
3. Jag har inget förhållande och mår bra med mig själv, men saknar närhet så mycket att jag ligger med folk jag kanske egentligen inte borde ligga med...
Jag inser att alternativ 1 och 2 hör samman av den anledningen att när jag väl är kär så får jag förhoppningar och på så sätt blir jag lättare besviken och ledsen och arg. Alternativ 2 överraskar mer, eftersom förhoppningsfronten knappast finns där.
Självklart förstår jag att det här inte är de enda alternativen, men det är hittintills de jag fått uppleva och det är dessa jag har att utgå ifrån. Så jag måste alltså välja. Ska jag orka slitas från olika håll bara för att få vara lycklig i korta ögonblick och olycklig i längre, eller ska jag nöja mig med trygghet och vara åtminstone... ja, trygg?
Som den hopplösa romantikern jag är så vill jag ju tro att kärleken övervinner (nästan) allt - för det har ändå min senaste erfarenhet påvisat <3 .
Min ringa ålder får mig att snubbla på mig själv i denna fråga, för vad vet jag när allt kommer omkring? Men det jag ändå kunde komma fram till var att man måste välja och på så vis även välja bort. Som det är nu ser jag endast tre konkreta alternativ angående kärlek och partners.
1. Jag är otroligt kär i någon, sådär så att det verkligen spritter i benen! Samtidigt blir jag så otroligt ledsen och besviken hela tiden, eftersom jag aldrig känner mig trygg i en sådan relation.
2. Jag är inte kär, men den jag är med är någon som jag älskar och som är min bästa vän. Trygghet är det som kommer högst upp på listan, tätt följt av förutsägbarhet. Jag tröttnar fort.
3. Jag har inget förhållande och mår bra med mig själv, men saknar närhet så mycket att jag ligger med folk jag kanske egentligen inte borde ligga med...
Jag inser att alternativ 1 och 2 hör samman av den anledningen att när jag väl är kär så får jag förhoppningar och på så sätt blir jag lättare besviken och ledsen och arg. Alternativ 2 överraskar mer, eftersom förhoppningsfronten knappast finns där.
Självklart förstår jag att det här inte är de enda alternativen, men det är hittintills de jag fått uppleva och det är dessa jag har att utgå ifrån. Så jag måste alltså välja. Ska jag orka slitas från olika håll bara för att få vara lycklig i korta ögonblick och olycklig i längre, eller ska jag nöja mig med trygghet och vara åtminstone... ja, trygg?
Som den hopplösa romantikern jag är så vill jag ju tro att kärleken övervinner (nästan) allt - för det har ändå min senaste erfarenhet påvisat <3 .
Kommentarer
Postat av: L
Trygghet fungerar en tid, men jag tror inte att det får lyckan att räcka så länge. Kärleken kan övervinna mycket, men inte allt. Tyvärr. Men trygghet är bra min vän, så länge den kan få dig att le och inte bara rycka på axlarna.
Postat av: Anonym
Du har rätt, som vanligt.
Och som innan svarar jag med ett ord: balans.
Men det är så svårt och oftast känns det bara så överväldigande. Hur ska man veta vad som är ut och vad som är in när man knappt kan skilja på höger och vänster? På hjärta och hjärna?
Trackback
