canundrum

När jag var liten hade jag spikrakt, råttfärgat hår, glasögon och en stor glugg mellan mina framtänder. Således inget vackert barn... men ju äldre jag har blivit, desto snyggare har man ansett mig vara. Det kanske är en självgod sak att tänka, men det är sant. Dock säger jag ju inte att jag är snygg, bara snyggare än när jag var barn.

Nu när vi hade skolavslutning hade jag på mig en ärtig klänning och ett par söta skor. Med bara ben gick med glad musik i mina lurar. I början kunde jag ana uppskattande blickar och mitt ego växte och växte, tills en gubbe började titta på mig. Vi sitter mitt emot varandra på tunnelbanan och hans blick lämnar mig inte. Ett konstigt leende spred sig över hans läppar och jag försökte med all min kraft att inte ens råka titta på honom.

Jag började tänka mer och mer på dessa konventionellt snygga tjejer och på vad de måste få utstå varje dag. Efter några minuters tänkande kom en mycket bra känsla över mig och jag insåg att jag inte längre vill vara en sådan som alla tittar efter på stan.