Angående klyschor och ideal.
För någon vecka sedan satt jag på en uteservering med en mycket kär och god vän. Vi hade beställt två öl och nu satt vi ute i sommarnatten omsvepta av filtar, hon rökandes en cigarett som hon med sin charm lyckats tigga till sig. När vi satt där pratade vi om vad som händer just nu i våra liv och vad vi strävar efter, samt vad som händer runt omkring oss.
Eftersom det är ett ämne som tar upp en stor del av mina tankar just nu kom vi in på utseende och ideal. Som vanligt i dessa diskussioner tog jag upp reklam och om hur jag försöker komma ihåg att de otroligt läckra tjejer man ser i tidningarna idag oftast är väldigt retuscherade. Sen kom de senaste Stadium-reklamerna på tal och jag utbrast hur lättad jag var över att se normala tjejer bära sommarens badkläder. Vältränade, välmående tjejer med en wakeboard under ena armen och en stor portion självförtroende under den andra. Min vän och jag frågade oss själva när vi senast sett en normalviktig tjej eller kvinna i det offentliga rummet?
Och just där och just då gick det upp för mig hur sjukt idealet har kommit att bli.
Löpsedlarna lockar hela tiden med löften om viktnedgång, om hur man får snyggaste solbrännan och om hur man får huden att se ung ut så länge som bara är möjligt. I de hetaste tidningarna får vi ta del av kändisarnas extravaganta liv och om var man får tag i de senaste kläderna och produkterna som man ju måste ha! Överallt får vi veta att man ska vara perfekt för att duga. Minst. Och när vi inte uppnår perfektion mår vi dåligt och skäms över vår otillräcklighet och kanske hoppar vi på ännu en diet som inte fungerar.
Min vän och jag kom överrens om att vi hädanefter ska försöka sträva efter att i första hand må bra och ta hand om oss själva. Vi tränar för att se bättre ut på insidan, vi tänker äta vad vi känner för och framför allt ska vi sluta titta på andras utseende med avundsjuka. Vi är bra som vi är och sålänge vi tror på oss själva spelar resten mindre roll.
Det jag nu undrar över är när folk ska stanna upp och inse att klyschan "ingen är perfekt" faktiskt inte bara är en klyscha.
Eftersom det är ett ämne som tar upp en stor del av mina tankar just nu kom vi in på utseende och ideal. Som vanligt i dessa diskussioner tog jag upp reklam och om hur jag försöker komma ihåg att de otroligt läckra tjejer man ser i tidningarna idag oftast är väldigt retuscherade. Sen kom de senaste Stadium-reklamerna på tal och jag utbrast hur lättad jag var över att se normala tjejer bära sommarens badkläder. Vältränade, välmående tjejer med en wakeboard under ena armen och en stor portion självförtroende under den andra. Min vän och jag frågade oss själva när vi senast sett en normalviktig tjej eller kvinna i det offentliga rummet?
Och just där och just då gick det upp för mig hur sjukt idealet har kommit att bli.
Löpsedlarna lockar hela tiden med löften om viktnedgång, om hur man får snyggaste solbrännan och om hur man får huden att se ung ut så länge som bara är möjligt. I de hetaste tidningarna får vi ta del av kändisarnas extravaganta liv och om var man får tag i de senaste kläderna och produkterna som man ju måste ha! Överallt får vi veta att man ska vara perfekt för att duga. Minst. Och när vi inte uppnår perfektion mår vi dåligt och skäms över vår otillräcklighet och kanske hoppar vi på ännu en diet som inte fungerar.
Min vän och jag kom överrens om att vi hädanefter ska försöka sträva efter att i första hand må bra och ta hand om oss själva. Vi tränar för att se bättre ut på insidan, vi tänker äta vad vi känner för och framför allt ska vi sluta titta på andras utseende med avundsjuka. Vi är bra som vi är och sålänge vi tror på oss själva spelar resten mindre roll.
Det jag nu undrar över är när folk ska stanna upp och inse att klyschan "ingen är perfekt" faktiskt inte bara är en klyscha.
Kommentarer
Postat av: L
Ja klyschor kommer ju någonstans ifrån liksom.
Jag älskar hur du skriver, det är så svårt att sluta läsa. Det är som att bara låta texten berätta allt och rätt som det är så är en hel blogg slut för stunden. :D
Postat av: Mig
Dina ord betyder mer än du någonsin förstår.
Jag vet inte om jag själv förstår ens en gång...
Trackback
