canundrum

(Jag vet egentligen inte varför jag skriver här igen, för jag känner inte att jag får något svar på någonting i alla fall... det enda positiva jag kan se är att jag blir påmind om vad jag tyckte var viktigt för ett år sedan och att jag ju faktiskt fortfarande tycker att det är precis lika viktigt!)

Just nu håller jag på att kämpa med mina känslor som aldrig förr... allting känns så dubbelt. Finns det kärlek som verkligen håller? Nu snackar jag inte om farmor och farfar som hållit ihop pga sin tro eller för att de blivit bästa vänner, men där gnistan försvann för länge, länge sedan. Nu pratar jag om den sortens kärlek där man sliter och drar och kämpar och slår sig blodig för att man praktist taget är beredd att göra vad som helst för att få vara med den andre personen. Nu pratar jag om den sortens kärlek som sällan är en dans på rosor, men när den väl är det så är det den mest lyckliga tiden i livet! Jag har nu giltiga skäl till att ge upp hela konceptet "kärlek" för ett tag...

För ungefär tre veckor sedan fick jag veta att den jag kallat min partner inte orkar mer. Denne gjorde således slut med mig och jag blev (och är) så totalt krossad att jag gjorde saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Det sjukaste är att jag verkligen är helt övertygad om att vi hade kunnat få det att fungera, bara vi kämpade. Expartnern är övertygad om att vi redan gjort allt vi kunnat. Denne har gett upp.

Så nu står jag här naiv och lämnad och tror fortfarande på ett liv tillsammans, fastän denne har gjort mer än klart för mig att jag inte är rätt person - hur rätt denne än är för mig.
Personen som aldrig gav sig för att denne ville vara med mig, trots att jag inte alls var intresserad från början, har nu gått vidare från oss och jag är mer kär än jag någonsin varit...

Det är nu meningen att jag ska försöka gå vidare från den kärlek som sällan var en dans på rosor, men när den väl var det så var det den mest fantastiska och lyckliga tid i mitt liv!

Ironi, vänner. På en sådan hög nivå jag aldrig tidigare upplevt.

Jag inser att inlägget "Valet, kvalet och romantikern i mig" är mer rätt än jag insåg när jag skrev det och så skulle jag väl egentligen vilja stryka sista raden där också... romantikern i mig har blivit lika krossad som det hjärta som en gång slog dubbelslag av lycka när jag tänkte på allt som unnats mig i livet. Nu kommer jag dessvärre vara bitter ett tag, således blir mina inlägg inte lika välskrivna.

Nu har jag dock chansen att dra dit näsan pekar. Kanske är jag i ett annat land nästa gång jag skriver...