Otillräcklighet och andra oattraktiva ting.
Idag har jag än en gång sagt nej till att umgås med min partners vänner. Inte för att jag inte vill umgås med dem, snarare för att jag inte vågar. Men det är inte heller riktigt sant; för det är inte som att jag inte skulle kunna sitta på en krog någonstans med dem och dricka en öl eller två. Tvärtom! Ändå kan jag aldrig tacka ja de gånger min partner väl frågar om jag vill tillbringa min kväll i goda vänners sällskap...
Men så fort det kommer på tal är det som att varje del av min kropp, en efter en blir tyngre och tyngre. Mitt hjärta sjunker i bröstet, börjar slå långsamt, smärtsamt och innanför mina ögonlock bränner tårarna. De förbannade tårarna som alltid, alltid finns där, alltför nära till hands. Jag säger att jag inte kan. Jag ljuger och säger att jag inte kan.
För i mitt hjärta vet jag att jag kan. Mitt förnuft säger mig att jag skulle kunna och jag vet att de förmodligen skulle gilla mig. Jag vet att jag kan vara charmig och trevlig och varm och, i vissa särskilda fall, till och med rolig...
Ibland kan jag känna att jag är bra. Ibland kan jag veta att jag duger. I vissa sällsynta ögonblick kan jag vara världens mest fantastiska människa och inombords kan mina lungor nästan spricka av den lycka och den tacksamhet jag känner över att vara jag!
Ibland är jag allt jag behöver.
Oftast är jag arg på mig själv.
Jag ser på min underbara partner och känner mig grå i jämförelse. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att ha en perfekt kropp, att jag aldrig kommer att vara exotisk och mystisk eller graciös och vacker. Men jag kan inte sluta må dåligt över tanken på att jag inte har något som är utöver det vanliga, något som är speciellt.
Det som gör mest ont, det som kan få mig att vilja ge upp är att jag inte har något som är mitt. Jag brinner inte för något, jag har ingen passion...
"Jag är inte ingen för att jag inget har."
Men så fort det kommer på tal är det som att varje del av min kropp, en efter en blir tyngre och tyngre. Mitt hjärta sjunker i bröstet, börjar slå långsamt, smärtsamt och innanför mina ögonlock bränner tårarna. De förbannade tårarna som alltid, alltid finns där, alltför nära till hands. Jag säger att jag inte kan. Jag ljuger och säger att jag inte kan.
För i mitt hjärta vet jag att jag kan. Mitt förnuft säger mig att jag skulle kunna och jag vet att de förmodligen skulle gilla mig. Jag vet att jag kan vara charmig och trevlig och varm och, i vissa särskilda fall, till och med rolig...
Ibland kan jag känna att jag är bra. Ibland kan jag veta att jag duger. I vissa sällsynta ögonblick kan jag vara världens mest fantastiska människa och inombords kan mina lungor nästan spricka av den lycka och den tacksamhet jag känner över att vara jag!
Ibland är jag allt jag behöver.
Oftast är jag arg på mig själv.
Jag ser på min underbara partner och känner mig grå i jämförelse. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att ha en perfekt kropp, att jag aldrig kommer att vara exotisk och mystisk eller graciös och vacker. Men jag kan inte sluta må dåligt över tanken på att jag inte har något som är utöver det vanliga, något som är speciellt.
Det som gör mest ont, det som kan få mig att vilja ge upp är att jag inte har något som är mitt. Jag brinner inte för något, jag har ingen passion...
"Jag är inte ingen för att jag inget har."
Så vad gör man när man känner sig så otillräcklig att man inte vågar träffa människor i tron om att de inte kommer att godkänna en, i tron om att de kommer att finna en ovärdig?
Kommentarer
Postat av: L
Jag känner igen dina tankegångar. Man har alltid lättare att vara kritisk mot sig själv. Men om ens partner ärligt kan säga vad han eller hon tror om vännernas förväntningar eller vad som kommer ske så kanske det kan underlätta. Även om utlåtandet blir att vännerna "har svårt för nya" eller något i den stilen, så vet man i alla fall på ett ungefär hur man ska bete sig. Personligen tycker jag att man alltid ska vara sig själv, då har man gjort allt man kan och de kan inte begära mer.
Postat av: Mig
Du har rätt.
Jag tycker också det. Den man alltid har är sig själv, så varför försöka vara någon man inte är?
Dock är det ju lättare sagt än gjort många gånger.
Trackback
