canundrum

(Jag vet egentligen inte varför jag skriver här igen, för jag känner inte att jag får något svar på någonting i alla fall... det enda positiva jag kan se är att jag blir påmind om vad jag tyckte var viktigt för ett år sedan och att jag ju faktiskt fortfarande tycker att det är precis lika viktigt!)

Just nu håller jag på att kämpa med mina känslor som aldrig förr... allting känns så dubbelt. Finns det kärlek som verkligen håller? Nu snackar jag inte om farmor och farfar som hållit ihop pga sin tro eller för att de blivit bästa vänner, men där gnistan försvann för länge, länge sedan. Nu pratar jag om den sortens kärlek där man sliter och drar och kämpar och slår sig blodig för att man praktist taget är beredd att göra vad som helst för att få vara med den andre personen. Nu pratar jag om den sortens kärlek som sällan är en dans på rosor, men när den väl är det så är det den mest lyckliga tiden i livet! Jag har nu giltiga skäl till att ge upp hela konceptet "kärlek" för ett tag...

För ungefär tre veckor sedan fick jag veta att den jag kallat min partner inte orkar mer. Denne gjorde således slut med mig och jag blev (och är) så totalt krossad att jag gjorde saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Det sjukaste är att jag verkligen är helt övertygad om att vi hade kunnat få det att fungera, bara vi kämpade. Expartnern är övertygad om att vi redan gjort allt vi kunnat. Denne har gett upp.

Så nu står jag här naiv och lämnad och tror fortfarande på ett liv tillsammans, fastän denne har gjort mer än klart för mig att jag inte är rätt person - hur rätt denne än är för mig.
Personen som aldrig gav sig för att denne ville vara med mig, trots att jag inte alls var intresserad från början, har nu gått vidare från oss och jag är mer kär än jag någonsin varit...

Det är nu meningen att jag ska försöka gå vidare från den kärlek som sällan var en dans på rosor, men när den väl var det så var det den mest fantastiska och lyckliga tid i mitt liv!

Ironi, vänner. På en sådan hög nivå jag aldrig tidigare upplevt.

Jag inser att inlägget "Valet, kvalet och romantikern i mig" är mer rätt än jag insåg när jag skrev det och så skulle jag väl egentligen vilja stryka sista raden där också... romantikern i mig har blivit lika krossad som det hjärta som en gång slog dubbelslag av lycka när jag tänkte på allt som unnats mig i livet. Nu kommer jag dessvärre vara bitter ett tag, således blir mina inlägg inte lika välskrivna.

Nu har jag dock chansen att dra dit näsan pekar. Kanske är jag i ett annat land nästa gång jag skriver...

Jag har alltid fått höra att man ska stå upp för sig själv och sina ideal. Man ska tro på det man vill och leva efter det. Man ska alltid göra sitt bästa och om någon sviker eller trampar på en, då ska man vända på klacken och gå vidare utan denne.

Igår upptäckte jag att jag blivit sviken och en aning trampad på. Igår upptäckte jag att en lögn hade sagts i början av någonting och med ögonbindel lurades jag alltså in i något jag från början inte ville. Jag känner mig så korkad, för jag har ju märkt att lögnen funnits där... men jag ville så gärna lita, jag ville så gärna tro! För sin egen vinning ljög den här personen för mig, för att denne inte kunde acceptera min väg och respektera min sanning.

Igår stod jag upp för mig själv och mina ideal. Jag valde att tro på det jag vill och nu ska jag leva efter det. Igår gjorde jag mitt bästa för att ta mig ur en situation, en relation, en roll där jag blivit sviken och trampad på.
Nu väntar jag på svar - kommer denne att acceptera min vilja den här gången, eller är det som denne måste välja bort för att få vara med mig mer värt?

Igår ställde jag mig beredd att vända på klacken och gå vidare utan denne och det känns... inte alls bra.

I alla de relationer jag haft har jag på något vis låtit mig själv bli utnyttjad, såväl psykiskt som fysiskt. Jag har alltid sett till andras lycka hellre än min egen och om det har lett till att jag blivit olycklig i något avseende har det bara fått vara så - jag trodde stenhårt på min filosofi om att om man gjorde annorlunda var man självisk och skulle inte komma till himlen.

Nu är mitt liv annorlunda och jag mår bättre än för bara ett par år sedan. Jag låter mig inte utnyttjas eftersom jag snart känner igen de mönster och de beteenden som är början till det. Jag vet att ta vara på mig själv, att lita på att jag är värd att få må bra precis lika mycket som de människor jag älskar.
Nu är mitt problem istället att dessa känslor av förnedring, otillräcklighet och framför allt ångest bara kan komma helt oprovocerat. Jag kan ligga i sängen med min partner, med dessa trygga armar som omfamnar mig, dessa andetag och dessa hjärtslag tätt, tätt intill som jag fått lära känna så väl. I dessa fantastiska ögonblick av ren och skär lycka kan jag på bara någon sekund vända helt. Plötsligt är jag inget annat än en jävla hora. Tårar kan börja sippra fram utan anledning och ibland kommer även illamåendet som inte går över på en vecka.

Jag vet att jag borde prata med "någon" om dessa känslor, men samtidigt känner jag att det inte är nog med problem för att vara något att prata om. Jag känner inom mig att jag kan klara av det här själv, att det säkerligen tar längre tid är inget jag inte övervägt, men jag tror att jag har rätt. "Jag kan klara av det" var det Herkules som sa i en Disneyfilm med samma namn.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att en blixtstorm just bröt ut i mitt huvud. Svårt att skriva vidare när tankarna slagits ut, så jag återkommer...

En sista rad innan jag slutar;
undrar vad den genomsnittliga tidsperioden är för att komma över själslig misshandel?

För någon vecka sedan satt jag på en uteservering med en mycket kär och god vän. Vi hade beställt två öl och nu satt vi ute i sommarnatten omsvepta av filtar, hon rökandes en cigarett som hon med sin charm lyckats tigga till sig. När vi satt där pratade vi om vad som händer just nu i våra liv och vad vi strävar efter, samt vad som händer runt omkring oss.

Eftersom det är ett ämne som tar upp en stor del av mina tankar just nu kom vi in på utseende och ideal. Som vanligt i dessa diskussioner tog jag upp reklam och om hur jag försöker komma ihåg att de otroligt läckra tjejer man ser i tidningarna idag oftast är väldigt retuscherade. Sen kom de senaste Stadium-reklamerna på tal och jag utbrast hur lättad jag var över att se normala tjejer bära sommarens badkläder. Vältränade, välmående tjejer med en wakeboard under ena armen och en stor portion självförtroende under den andra. Min vän och jag frågade oss själva när vi senast sett en normalviktig tjej eller kvinna i det offentliga rummet?
Och just där och just då gick det upp för mig hur sjukt idealet har kommit att bli.

Löpsedlarna lockar hela tiden med löften om viktnedgång, om hur man får snyggaste solbrännan och om hur man får huden att se ung ut så länge som bara är möjligt. I de hetaste tidningarna får vi ta del av kändisarnas extravaganta liv och om var man får tag i de senaste kläderna och produkterna som man ju måste ha! Överallt får vi veta att man ska vara perfekt för att duga. Minst. Och när vi inte uppnår perfektion mår vi dåligt och skäms över vår otillräcklighet och kanske hoppar vi på ännu en diet som inte fungerar.

Min vän och jag kom överrens om att vi hädanefter ska försöka sträva efter att i första hand må bra och ta hand om oss själva. Vi tränar för att se bättre ut på insidan, vi tänker äta vad vi känner för och framför allt ska vi sluta titta på andras utseende med avundsjuka. Vi är bra som vi är och sålänge vi tror på oss själva spelar resten mindre roll.

Det jag nu undrar över är när folk ska stanna upp och inse att klyschan "ingen är perfekt" faktiskt inte bara är en klyscha.

För en vecka sedan blev studenten tagen med besked! Alla grät när magistern tog farväl och alla skrattade när vi dansade oss svettiga på flaket. Hoppfulla var vi när vi träffades efter våra mottagningar för en sista kväll tillsammans och sen var det hela bara slut. Abrupt, absurt och framför allt sant... även fastän allting kändes mest som en dröm.

Och nu börjar den jobbiga biten. Den om att försöka hålla fast i dem man faktiskt gillar och tycker om att umgås med. Nu börjar det ringas, mailas, sms:as om olika tillfällen att ta i akt och träffas. Nu börjar tiden då de allra flesta faller bort ur varandras liv och trots alla försök att hålla ihop, är dessa ändå bara fåfänga, eftersom vi alla växer åt olika håll. Innerligt hoppas jag ändå att jag lyckats bita mig fast i vissa, för jag vet ärligt talat inte vad jag vore utan dem?

Kanske korsas våra vägar under resorna många och kanske finner vi varandra igen. Vem vet var vi alla är om tio år?
Förhoppningsvis på en återträff någonstans...

Jag har tillbringat en förmiddag av denna helg med min partners släkt.
Innan vi for dit var jag nästan fånigt nervös och när vi kom dit var jag nästan olidligt nervös och efter en stund bland alla dessa okända ansikten trängde sig paniken på och jag stod och log mitt skolfotoleende emedan folk pratade på om ditten och datten.
Inom kort hade jag dock lyckats lokalisera en person som heller inte sade särskilt mycket och som gärna höll sig lite i bakgrunden. Lite tveksamt närmade jag mig. Min öppningsfras gick ut på att berätta för denne hur otroligt läskigt jag tycker det är med sådana tillställningar och att jag kände mig så konstig att jag knappt vågade öppna munnen. Tillbaka fick jag kanske världens största leende och till min lättnad även medhåll.
När det blev dags för mig att gå pratade vi om hur jobbigt det är att säga hej då till människor som man precis träffat, men som ändå ska räknas som närmre än ytligt bekanta. Denna fantastiskt egendomliga person sa bara "jag brukar smyga ut" och med vetskapen om att det finns fler ufon på denna planet gjorde jag det.


Torde det då finnas en "awkward" person i varje släkt?
Och borde jag därför kanske sluta oroa mig för sådana tillställningar i fortsättningen?

För på varje fest borde det ju då åtminstone finnas någon som motsvarar mig!
... med undantag för de gånger jag träffar min egen släkt, förstås...

Ibland kan jag känna att jag är bra. Ibland kan jag veta att jag duger. I vissa sällsynta ögonblick kan jag vara världens mest fantastiska människa och inombords kan mina lungor nästan spricka av den lycka och den tacksamhet jag känner över att vara jag!
Ibland är jag allt jag behöver.
Oftast är jag arg på mig själv.

Jag ser på min underbara partner och känner mig grå i jämförelse. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att ha en perfekt kropp, att jag aldrig kommer att vara exotisk och mystisk eller graciös och vacker. Men jag kan inte sluta må dåligt över tanken på att jag inte har något som är utöver det vanliga, något som är speciellt.
Det som gör mest ont, det som kan få mig att vilja ge upp är att jag inte har något som är mitt. Jag brinner inte för något, jag har ingen passion...
"Jag är inte ingen för att jag inget har."

Så vad gör man när man känner sig så otillräcklig att man inte vågar träffa människor i tron om att de inte kommer att godkänna en, i tron om att de kommer att finna en ovärdig?